Med en timmes sömn och ett antal motgångar landar vi på flygplatsen i Cebu City i Filippinerna. Klockan är 6.15 och vi bär våra tunga ryggsäckar mot de uppradade taxibilarna utanför ankomsthallen. Vi får en taxibiljett och jag, Hanna och Karin sätter oss i den ena, och Johan och Emma i den andra. Efter 30 minuter i köer med en ryckigt växlande taxichaufför, så kommer vi fram till vårt boende. Efter 24 timmar utan sömn så ska vi äntligen få sova.
Vi är väldigt tidiga och väcker receptionisten. Då säger den nyvakna pojken att rummet inte är tillgängligt förrän kl. 14.00. Vår långa resdag utan sömn har verkligen satt sina spår nu, så bänkarna i lobbyn är helt klart dugliga i denna stund. Dock hade jag helt klart önskat en skön säng med en filt istället, efter alla fruktansvärt kalla flyg och terminaler.
Efter tio minuter funderar jag på vart min ryggsäck står. I och med den nya filippinska stämpeln har jag nu fått en riktigt snygg sida i passet. Med sin röda form med rundade hörn tillsammans med övriga gröna, blå, och svarta stämplar och klistermärken är nu sidan stämplad till max.
Men väskan är inte bredvid mig. Inte till höger, inte till vänster, inte under bänken. Den står inte vid den stora ryggsäcken. Inte heller på gatan utanför ingången. Det är då adrenalinet kickar in och ångesten sakta kryper fram, och vi börjar spekulera och leta febrilt runt omkring oss.
Vi ber den unge receptionisten att ringa alla nummer som går på det kvitto vi fick när vi satte oss i taxin. Han ringer och smsar och säger ytterst lite. Det pratas om att det är söndag och kontoret är stängt till att chauffören har skiftbyte kl. 14, och det ena med andra. Nu kallsvettas jag av all ångest, och då förslår vi att jag och Hanna åker till flygplatsen för att försöka hitta bilen där.
Taxibolag: RP. Bilnummer: 5605, five six zero five. Jag vet inte hur många gånger jag sa det numret. Five six zero five, five six zero five.
Vi hoppar in i taxi mot flygplatsen, och jag kollar på varje taxibil jag ser, men det är som att leta efter en nål i en höstack. In till flygplatsen passerar vi en gate där polis står. De skriver upp alla taxibilar som kommer in, och i och med att det är enda infarten in så har de relativt bra koll. Vår taxichaufför, som är väldigt hjälpsam och försöker lugna mig, berättar situationen för poliserna. De blir helt plötsligt väldigt allvarliga och frågar om min ryggsäck. Signalement, innehåll, och viktigast av allt: hur mycket pengar finns det i?
I väskan finns ingenting av värde för någon annan förutom mig. Det är bara mitt pass, en mapp med diverse papper, och en toalettrulle.
Spänningen stiger, och polismännens arbetsdag togs helt plötsligt till en ny nivå. För varenda polis har jag berättat numret, 5605, five six zero five. En polisman hoppar in och vi kör till tullpolisens kontor. En stor flyghangar med bänkar och provisoriska rum som var uppsatta med plywoodskivor som väggar. I ett dessa rum satt en officer med en massa pärmar. Väldigt allvarligt berättar polismannen som följde med oss dit om situationen för officern, och direkt efter börjar officern fråga ut oss. Och som sagt, viktigast av allt: hur mycket pengar finns det i?
Det finns inga pengar, bara mitt pass, svarar jag. De ringer lite nummer, och säger att kontoret är stängt idag och att de ringer upp vårt boende imorgon.
Detta känns för stunden helt meningslöst. Jag behöver hitta den här bilen nu. Vi börjar köra tillbaka, men då säger Hanna att vi vänder och letar på flygplatsen efter bilen. Jag ställer mig vid ingången till avgångshallen, och Hanna vid ankomsthallen. Vi står där i gassande sol i två timmar.
Five six zero five, five six zero five, five six zero five.
Jag ser varenda taxi som åker förbi under dessa två timmar, inte en enda är 5605. Var tionde sekund har det passerat minst tre taxibilar, och inte en enda är min. Hoppet försvinner mer och mer, och jag funderar på om jag bara ska gå rakt in på flygplatsen och köpa en biljett till Manila.
Hanna kommer förbi med frukost, och jag sätter mig med henne i en korsning där man kör ut från flygplatsen, eller in till ankomsthallen. En parkeringsvakt där har pratat med Hanna, och extremt hjälpsam. Han försöker hela tiden lugna ner mig och informerar alla taxibilar om att vi behöver hitta denna bilen.
Jag står nog där i minst 30 minuter och bara spejar efter taxibilen. Helt plötsligt kliver bara parkeringsvakten rakt ut i vägen framför huven och stannar en taxibil. RP 5690.
Han börjar prata filippinska med chauffören, och jag berättar för dem att det där inte rätt nummer. Vakten säger att han ringer till sin chef och förklarar läget. Hans chef har en inbyggd gps i varje bil och kan spåra dem.
Äntligen sker lite framsteg. Bert, som chauffören heter, säger åt mig att hoppa in i bilen så kör vi till mitt garage och väntar på chauffören. Jag springer till Hanna, som står och väntar vid något annat kontor vid ankomsthallen hos några inkompetenta vakter, och säger att jag åker till taxibolaget garage.
Alla personer som har försökt få tag i bilen har ringt till taxicentralens säkerhetsnummer, alltså inte direkt till taxibolaget, och därför har ingen kunnat få tag i chauffören. Inte en polisen har ringt direkt till taxibolaget.
Med en timmes sömn på nästan 28 timmar börjar ta ut sin rätt nu, och jag börjar bli lite irriterad där i bilen med Bert. Han berättar hur taxisystemet funkar här i Cebu City. Ingen är anställd utav något bolag, utan man skaffar sig en licens och hyr in sig varje dag hos ett bolag. Har du varit lojal mot ett företag i mer än fem år, som Bert har varit, så har du din egen bil.
Detta betyder att chauffören i 5605 kan vara helt ny i detta företag, och därför så vet ingen vem det är. De har nämligen inte numret till chauffören. Bert kommer då på att han kan ringa till den som ansvarar för uthyrningen på hans bolag. Han brukar känna igen alla som hyr företagets bilar. I Filippinerna finns det en ansvarig för allt. Ansvarig för soptömningen i kiosken till att torka glassdisken på en lokal supermarket.
Vi har nu kört runt i denna enorma stad i snart en timme i väntan på att komma till garaget. Det bor elva miljoner människor i Cebu City, och minst lika många bilar. Bert berättar historier om ryssar som glömde hela sin väska med pass, mobil och plånbok till att förklara hur staden är uppbyggd. I Guadeloupe bor alla rika som har mutat sig till rikedom, medan i Apas jobbar alla kontorsnissar och i Lahug finns de flesta hostels.
Då ringer Berts telefon. Han kollar på mig och ger mig en brofist och säger: "We have found the bag".
Tro det eller ej, men det är den uthyrningsansvariges bror som kör 5605.
Jag vet inte om det är karma eller om detta är för bra för att vara sant, men väskan är i bilen. I framsätet på golvet ligger min svarta väska, med mitt pass i.
Nu har verkligen allt vänt och vi är endast 10 minuter från kontoret. Jag är nu så fruktansvärt utmattad att jag skulle kunna somna direkt, men adrenalinet håller mig fortfarande vaken. Jag ringer till Hanna och berättar läget och säger åt henne att åka tillbaka till boendet.
Vi stannar vid en bensinstation, och Bert säger att vi går den sista biten. 30 meter bort ligget garaget, eller rättare sagt leråkern, med närmare 50 vita taxibilar uppradade efter varandra. Runt omkring springer höns, och lervällingen är upp till vaderna. Vi sicksackar fram med pölarna, och fram till ett plåtskjul. I en trasig gammal röd lädersoffa ligger en tjock gubbe i en fotbollströja och röker. Bredvid på en plastpall sitter chauffören och röker. Mellan dem står min svarta väska.
Bert tar mig i armen och viskar: "Check that it's intact". Jag kollar den. Passet är kvar, mappen är kvar, och till och med rullen med toalettpapperet är kvar. Nu är ångesten borta. Nu har jag äntligen fått tillbaka mitt pass.
På väg tillbaka till vårt boende är Bert väldigt pratglad och berättar mer om Filippinerna, och hans historier om ryssar och fransmän. Jag halvsover, och bara ser bilar efter bilar. Cebu City är en så stor stad, med extremt många bilar.
Det tar en timme tillbaka, och jag kliver in genom porten till vår lobby. Jag sjunker ner i en av sofforna, med min väska i handen.
