Manilla var inte trevligt någonstans. Aldrig tidigare under resan har jag känt mig så utsatt & otrygg som där. Folk slickade sig nästan runt munnen när vi gick förbi. De tittade verkligen på oss som vi var nygrillat saftigt kött. Jag kände mig verkligen som ett byte, och det var nog också precis vad vi var. Varenda person vi mötte försökte lura oss, och det var otroligt tydligt. Hånfulla leenden, arroganta & oärliga personer som inte klarade att se oss i ögonen, höjda ögonbryn & personer som pekade "planerande" på oss mot varanda, bakom våra ryggar. Otroligt obehagligt. Det var otroligt tydligt vilka som samarbetade med varandra, och att alla hade ett gemensamt mål: att lura oss på så mycket pengar som möjligt. 

 

Efter en rad misslyckanden lyckades vi tillslut att byta terminal, köpa flygbiljetter och ta ett inrikesflyg därifrån. Vilket blev en otroligt dyr historia, men pengar är trots allt bara pengar. Det finns mycket annat här i världen som är viktigare. Man får försöka tänka så. Jag bokade nämligen trött & skärrad som jag var fel flyg, för närmare 5000kr. Otroligt trist, men ingenting som går att göra ogjort. 

 

Hur som helst, efter endast kanske 30min:s sömn, en förstoppad mage & 0,75 liter kaffe landade vi i Cebu. Egentligen tänkte vi åka till Palawan, men den där dagen hade verkligen någonting emot oss, så alla flyg var för första gången någonsin helt slutsålda. Därför har vi nu bytt rutt och kör allt omvänt, med Palawan sist istället för först. Vi bokade boende i förväg och tog en taxi dit när vi landade runt 06.

 

Väl framme inser Samuel att mardrömsscenariot vi alla har fasat för har skett. Samuel har tappat sitt pass. Det ligger kvar i hans handbagage, som han glömt i taxin. Så trots enbart 30min:s nattsömn var det bara att sätta iväg mot flygplatsen för att försöka hitta taxigubben som körde oss. I en stad med 11 miljoner människor. En nål i en höstack är inte ens en tillräckligt bra metafor. Jag skulle snarare säga en nål på en 1000 hektar stor åker, där tusentals hungriga vildsvin härjar. Det enda jag såg framför mig var hur det här var slutet på vår resa, nu skulle jag & Samuel tvingas flyga hem för att skaffa ett nytt pass. Men tro det eller ej, efter 7h:s förtvivlat letande, polisstationer, vaktmästarna, huvudkontor, centrala kontor & 100 olika taxichaufförer kom passet fram. Overkligt!

 

Nu hoppas vi att vinden vänder och övriga resan blir smärtfri. Inga mer borttappade pass, plånböcker, gopros eller krångliga magar. Snälla. Och tack gode gud för att vi faktiskt har klarat oss ur alla dessa mardrömsscenarion med alla värdesaker,  värdehandlingar & hälsan i behåll.