Långa roadtrips, jämmer & Magnetic Island
Magnetic Island!
Nu förvarnar jag er för att det kommer ännu ett klagoinlägg här. Att backpacka är helt klart det bästa men också det mest krävande jag gjort. Man får se och göra så fantastiskt häftiga, vackra & roliga saker. Men man lever extremt spartanskt stundvis också. Så ja allt är så fint som det ser ut. Men det har kostat sitt pris - och då syftet jag inte på pengar. Det känns som att jag klagar ganska ofta här på bloggen, vilket känns orättvist mot den resan vi faktiskt gör. För den är verkligen det bästa jag har gjort. Men å andra sidan klagar jag aldå
Samma kväll som vi kom tillbaka från körde vi hela vägen upp till Townsville (50mil) för att morgonen därpå ta färjan till Magnetic Island. Körningen dit upp var helt fantastiskt. Det är något speciellt med långa rosdtrips. Perfekt underlag, lite trafik, bra musik, resegodis & självklart många roliga diskussioner.
Vi har haft ett jädrans tempo sedan Fraser Island, på gott och ont. Fastlandet här uppe i norr sägs inte vara så mycket värt att se, så därför har vi stannat längre på de stoppen vi vill se, istället för att snabb-stanna lite här & var "bara för att". Dock kände jag nu inför Magnetic Island att jag typ inte riktigt kände mig mottaglig för mer intryck, för jag är så matt efter de två senaste utflykterna. Först Fraser (som var svinkul) men där vi dock inte fick ha med oss våra stora väskor utan bara våra handväskor. (Som absolut inte rymmer mer än ett ombyte.) Inte duscha eller gå på en riktig toa på tre dagar där, eller ha tillgång till el heller för den delen. Så fulladdad kamera, mobil & powerbank var ett måste. Sedan snabbt in till fastlandet igen & snabbt byta ut alla kläder, ladda allt och trixa in det i handväskan för att igen åka på en ny tur (Whitsundays) med exakt samma förhållanden. Dvs ingen möjlighet till att få breda ut sig, inga klädvalsmöjligheter eller tillgänglighet till personlig hygien där heller. Så när vi kom tillbaka från Whitsundays kände jag bara inte igeeeen! Det tär otroligt mycket på mig att ha hela mitt liv i en pytteliten handväska, och att inte känna sig fräsch. Även om definitionen av fräsch har förändrats/ tänjts på ordentligt sedan vi lämnade Sverige. Men att gå och lägga sig helt saltig, svettig & frusen, och sedan vakna upp helt klibbig och fuktig i en syrefattig 12manna hytt/ett trångt mögeldoftande tält lite lätt bakfull (eller om huvudvärken möjligtvis berodde på mögeldoften) klockan 5:30 när solen börjar gassa på, flera dagar i rad är krävande. Tur är väl att det är värt det, för man får se så mycket & träffa så många roliga människor.
Hur som helst, min inställning till Magnetic Island var först "jag orkar inteeeee." Men övergick sedan till "åh jaaaa!!!" När jag kom på att jag & Samuel hade bokat en egen bungalow med havsutsikt istället för sovsalen som ingick. + att vi hade ett eget ordentligt badrum med varmdusch & hela köret, och kylskåp och el på rummet. El är väl självklart för många, men när man bott i bilen i 2 månader ses el som något mycket exklusivt.
Vi fick superfint väder under vår vistelse. En dag besökte vi Horseshoe bay, som inte var så jättespeciellt. Så vi latade oss faktiskt mestadels vid poolen på hotellet under dagarna. Nu har vi kommit såpass norr ut att vi inte längre kan bada i havet, vilket är lite tråkigt. På Fraser fick vi inte bada pågrund av dödliga maneter & hajar. På Whitsundays fick vi bara bada med full dykdräkt, pga de dödliga maneterna "stingers". Samma på Magnetic. Då hade de en inhägnad liten fyrkant på stranden, av fiskenät där man kunde bada utan att oroa sig. Det området var dock endast 20m brett så det var inte jätteroligt, men men då var man iallafall i "säkerhet". Vi gick en superlång vandring också, närmare 6km tror jag. Vilket är väldigt långt när det är över 30 grader varmt och hur mycket lutning som helst. Det var det iallafall värt, i och med att vi fick se två söta små koalor som satt och sov i träden. De satt väldigt långt ner lyckligtvis, så vi kunde verkligen spana in dem på nära håll. Gullisarna!
