*det här skulle ha publicerats i onsdags*

Dagarna tickar på och tiden går forfarande än någonsin. Vilket skrämmer mig något otroligt. Magen vrider sig precis som att jag sitter i kanonen och blir kittlad på samma gång så fort någon nämner "snart åker ni". Vi har planerat det här ända sedan i januari, så vi alla har haft lång tid på att förbereda oss både mentalt & rent praktiskt, men ändå känns det som jag inte har hunnit inse någonting förens typ den här veckan. Men nu är jag redo. Allt är färdigt och nerpackat och jag är förväntansfull och pirrig över allt vi har framför oss. Jag har velat det här så himla länge. Så det känns helt overkligt att det faktiskt är påväg att hända nu. Jag mötte min spanskalärare från högstadiet härom veckan. Det första hon sa var "men Hanna är du inte ute & reser? Eller har du redan åkt på din 'jorden runt resa'"? Först tänkte jag hur vet hon om resan? Sen slog det mig att jag visste redan i årskurs 8 att det här är precis vad jag vill göra efter att ha gått ur skolan. Så jag skrev en del om det i alla uppgifter där vi skulle skriva om vad vi ville göra i framtiden. Det var kul att hon kom ihåg det, och mäktigt och pirrigt för mig att kunna svara att jag åker nästa. AAAAH!!!!!!!!