Bussresan var minst sagt en upplevelse i sig. För att summera allt i en mening kan man väl säga att vi har fått smaka på den mindre glamorösa sidan av backpackerlivet.
    Bussen hade tre rader med säten, och alla var tvåvåningssäten. Det var så lågt i tak i bussen att man kunde inte sitta upp, utan var tvungen att ligga ned, om man låg närmast fönstrena. Det utlovade wi-fiet funkade i 10min sen la det av, men det var ingenting emot besvikelsen att den utlovade toaletten inte existerade. En i gänget har en av världens minsta urinblåsor så den personen var minst sagt fly förbannad över det. De resterande i gänget skrattade av uppgivenhet medan denne argsint buttrade "nej men alltså det här är inte ens roligt".

     Första stoppet vi gör är en "hål i golvet"-toalett. Stanken där inne är så stark att man blev tårögd. Jag som hittills alltid har lyckats hitta riktiga toaletter fick debutera på ett mycket ofräscht "hål", i flip-flops. Halleluja!    

     Resan fortsätter och vi byter efter en stund till chaufför nummer 2 av 4. Han visar sig vara en riktig fartdåre. Vi åker på den krokigaste vägen jag någonsin åkt, och chauffören tar alla 45 graders svängar i sjuka hastigheter. Det känns som bussen åker på två hjul nästan. Sen hinner bussen knappt landa förrän vi svänger igen, och halvt tippar åt andra hållet. Vägen är dessutom rätt smal så ett möte i kurvorna skulle aldrig gå vägen. Det fixar chaufförerna genom att lägga sig på tutan innan varje sväng. "Här kommer jaaaag"

     Allt det i kombination med den första malariatabletten gjorde att jag svettas minst 4 liter. Att sova var som ni förstår helt omöjligt då jag hade full sjå med att försöka hålla mig kvar i mitt britsliknande säte på 1,5m höjd, utan vare sig rejäla eller reglerbara armstöd. 

     Vi gör ett andra toastopp, mitt i den kolsvarta natten på en ödslig väg. Jag sätter mig och kissar precis intill bussen när jag hör en bjällra. Då är det en kossa (antagligen) som på avstånd inspekterar mig när jag sitter där, ensam på huk.

     Vi stannar minst fem gånger för att lasta på grejer. En av gångerna ska kartongen prompt stå längst bak i bussen. Vi hade lagt våra påsar med mat i mittgången. Istället för att be oss flytta på dem så trampar en av chaufförerna, barfota, med sina smutsiga fötter och gula långa tånaglar, rakt ner i Johans klase med bananer.

     Vi kommer tillslut fram till landsgränsen till Laos, vid 04:30. Gränsen öppnar inte förrän vid 06 så vi stannar & sover i väntan. Klockan sex vandrar vi ner till kontoret, och inte förrän strax före sju behagar en man öppna kontoret. Vi är sju turister på bussen, och visumansökan tar oss hela två timmar.

      Nu i skrivande stund skrattade Emma uppgivet, kuvad i ett försök till att sitta upp och sa "varför utsätter vi oss själva för det här?". Jag kan inte annat än undra det samma.