Burma var så mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Jag hade fördomar om att ingen skulle kunna engelska, vägarna inte skulle vara asfalterade och att det inte skulle finnas ett spår av något internationellt i hela landet. När vi landade möttes vi till vår förvåning av en superfräsch flygplats, jättetrevliga burmeser som pratade flytande engelska och stora glasskyskrapor. Oväntat, minst sagt.

Rangoon är en ganska stor stad, med arkitektur av en salig blandning. Det finns slitna, gigantiska lägenhetshus som skulle kunna vara från vilket slumområde som helst, medan det på andra sidan gatan finns en enastående vacker kyrka som påminner om Notre dame och precis intill finns det en pampig glasbyggnad med en Armani-butik, spännande. På bilderna ovan ser ni Shwedagon-pagodan. Den påstås vara helt täckt av äkta guld och innehålla omkring 5000 diamanter, varav den största är på 72 carat. Häftigt va?

Importerat godis finns det inte heller, en obetydande men ändå tydligt bevis på hur icke turistanpassat landet är. Souvenirbutiker eller marknader finns det inte heller. Det finns med andra ord inte så jättemycket att se eller göra. Alla fina byggnader och sevärdheter hinner du med på en dag vill jag påstå.

I vårt älskade Bagan finns det dock tempel så att du har att göra i en hel månad om du så vill. Där är det desto mer anpassat efter turister med en hel del restauranger och krimskrams-souvenirer. Där är dock standarden lite mer som den basala ökenby man väntat sig att Burma skulle vara.

Vi var alla spända på hur vår vistelse i Burma skulle arta sig, då många personer har skrämt upp oss om att det är så osäkert och farligt i Burma. I Samuels Lonely Planet-bok står det dock att "enda gången någon skulle få för sig att springa efter dig i Burma, är ifall du har tappat eller glömt något." Och precis så var det. Burmeserna är otroligt vänliga, hjälpsamma och serviceinriktade, de vill verkligen ge dig den bästa upplevelsen. Frågar du vad en taxi kostar så drar det inte till med något för att försöka lura dig, utan de ger dig samma låga pris som en local hade fått direkt.

Vi letade och letade men plånboken fanns inte. Jag började uppgivet att ge upp och bussmanagern var fly förbannad på de stackars männen som städat bussen. Han pekade på dem en efter en och skrek med mycket hög och anklagande röst. Även fast vi inte pratar samma språk förstod man tydligt att han på ett anklagande sätt frågade ut dem om de tagit plånboken. Vi alla var mycket uppgivna och vår taxichaufför som följt oss hela vägen översatte att managern trodde att någon annan passagerare måste ha tagit den.

Jag skulle precis gå av bussen när jag tänkte tanken på att den skulle kunna ha fastat mellan sätena, så jag tänkte att jag kollar mellan de sätena jag tror vi satt bara innan jag går. Och vet ni vad? JAG HITTADE PLÅNBOKEN!!!

Gud den lättnaden och lyckan var helt otrolig. Jag insisterade på att ge alla delaktiga dricks men de vägrade dem ta emot allihop. Överlycklig som jag var gav jag dem en bamsekram, som gjorde dem generade och helt förstenade. De tittade förbryllat på varandra och skrattade åt mitt, enligt dem konstiga beteende. De tyckte nog att jag var världens underligaste människa, haha, ännu en kulturkrock.

Managern på bussföretaget blev nästan lyckligare än mig när vi hittade plånboken. Han jublade och skrattade, och dunkade alla sina anställda i ryggen glatt. Han insisterade på att ta kort på mig och den upphittade plånboken, så det gjorde vi med säkert fem olika kameror framför både kontoret, bussen och deras logga. Sen gav han mig en bunt visitkort och sa "berätta för hela ditt land om vårt företag, att det här är det bästa bussföretaget i hela Burma. Att vi är ärliga människor man kan känna sig trygg hos". Så SHOUT OUT till Shwe Sin Sat Kyar Aircon Express, världens sötaste människor.